Vi går upp runt 9:30, skrattar och myser lite och efter att jag har ätit frukost och hon ätit igen runt 11/12 somnar hon och vi tar en promenad. Vanligtvis soverish hon till 17 med ett bryt för mat och en kort mysstund. Jag fixar lite hemma, duschar, ser till att äta och fixar med det som ska fixas och sen kommer Erik hem. 

Vi umgås allihop och vid 22/23 somnar Hennie igen, vi går upp och lägger henne i babynestet i spjälsängen och så vaknar hon igen vid fyra. Ett vanligt dygn när vi är hemma och det är så mysigt. Jag är säker på att rutinerna kommer ändras många gånger om under de kommande nio månaderna som jag är hemma, men jag älskar det, jag älskar att vara hennes mamma. Mer och mer, och det där leendet får mig att smälta. 

Freja håller i huvudet, för det är viktigt. Också är det mysigt att läsa bok för bebis och lillebror, tyckte hon. 

En sån där bild man tittar tillbaka på om 20 år och tänker "vad unga vi var" och "det var en sån där tidig morgon" (kl 9) och "den nappflaskan kommer vi ihåg".

Varma sommarfrukostar och gumman får ligga på bordet medan det är okej. 

Och vi kan inte sluta mysa med henne. Vår sötnos. 

Första stora leendet fångat på bild!

Jag hör hennes små pustande andetag och ser henne dra på ena mungipan i ett sömnigt leende. 

Jag klappar henne över rygg och armar, och de är så ludna och mjuka, skrynkliga och veckiga. Inget är så lent och mjukt som hennes små fötter som borrat in sig i min mage. Tårna kan jag gosa med hur länge som helst, de små små tårna. Hennes kinder är klibbiga av torkad mjölk och det har fastnat lite ludd som jag försiktigt plockar bort. 

Hennes händer är lätt knutna, sen slår fingrarna ut i ett ordentligt spret och jag passar på att sticka in ett finger i hennes hand som hon greppar hårt. 

Hon plutar med munnen, spänner den, ler lite och slappnar av med halvöppen mun. Där ligger hon, min lilla älskade groda. Och så efter en stund ger hon plötsligt ifrån sig ett litet skrik, som hon gör, rycker till och lyfter upp sitt ludna huvud, drar upp sina ögonbryn innan ögonlocken följer efter och visar sina stora blå ögon. Hon tittar nyvaket på mig, gungar lite med huvudet fram och tillbaka, och så bökar hon lite innan hon lägger sig tillrätta och vi börjar om. 

Vi börjar om tills hon sträcker sina små men starka ben rakt ut i min mage, trycker upp nävarna i luften och grimaserar och vrider sig som en riktig sjusovare som vaknar till liv. 

Min lilla lilla fina flicka, som jag älskar henne. Och som jag njuter av att älska henne. 

Hennie, en månad gammal. Det sötaste och absolut finaste jag någonsin sett. Kärleken går inte att beskriva. Min dotter, min familj <3

Vissa kvällar kan vi se på film och äta ost, som igår när hon sov nästan hela dagen (men desto sämre på natten). Vi myser och jag kan nästan inte hantera hur söta Erik & Hennie är tillsammans. Några små leenden har dykt upp, även om de nog inte är medvetna, men det är det sötaste jag sett. 

Samtidigt pågår sommaren. Imorgon kväll hämtar vi upp Ingela & Jan på flygplatsen och så åker vi alla upp till Munkedal några dagar. Första övernattningen på annan ort!

Dagarna går snabbt och vi har haft besök av både morfar, farfar & Karin, farmor och mostrarna Camilla & Alina. Ikväll kommer Julia & Jonatan, imorgon farmor, farfar, faster och på onsdag mormor & Gunnar. Så fina presenter hon har fått, både hemma och via post!

Igår var vi på vår första utflykt: vi åkte till Mange, Matilda, Freja och nya lilla Liam, familjen Eklund Ros var också på plats så det var fullt drag!

Annars går vi promenader, Erik doppar sig i sjön och så fixar vi här hemma när vi orkar och hinner. Fasen vad glad jag är att vi hittade det här huset så himla tajmat förresten. Så lyxigt att kunna gå rakt ut, i de här gröna omgivningarna och rakt ner till badet om man vill. Sitta på altanen och bara vara.

Annars har det varit ett par turer till BB för rutinkontroll, besök av BVC och en sväng till kommunen för bekräftelse av faderskap. Och så Hennie Hennie Hennie. 

Annars myser vi så mycket vi kan i den berömda bebisbubblan. Hon är ju bara det finaste vi någonsin sett. 

Känslorna är överallt och ingenstans, upp och ner, ut och in, det enda man vet är att det finns en oändlig mängd kärlek, i stort sett så mycket att man inte klarar av det.