I Queenstown och huj vad det ar vackert. Gar inte att forsta om man inte ar har, det ar helt ofattbart. Vi bokstavligt talat flog in mellan bergen och landade i en dal. Forsta dagen akte vi ivag pa en cruise pa Milford Sound. Det var en lang bussresa dit, men ack sa vart det. Vi stannade langs med vagen dit for att se Mirror Lakes och helt otroliga landskap. Och en massa far. 15 miljoner finns det i Nya Zeeland, typ fyra per invanare.

Pa kryssningen sag vi en hel flock med vilda delfiner och till och med en liten ensam sal som lag och latade sig pa en klippa. Helt otrolig tur med vadret har vi ocksa tydligen, sol varje dag och helt perfekt! Imorgon blir det en hajk upp for en enorm kulle for att kolla in utsikten av townet. Det ar inte stort, men jattemysigt med massor av butiker, uteserveringar och precis vid vattnet. Nu ska vi ata sushi!

I Queenstown och idag var det antligen dags for det efterlangtade Bungy Jumpet. Extremt taggade. Ett steg ut i luften pa "GO!" och ett fall pa 134 meter, 8,5 sekunder fritt fall. Sa javla underbart! Inte alls lika laskigt som jag trott det skulle vara heller. Korde lite luftgitarr och head banging innan hoppet och sen var jag sa lycklig pa vagen upp att repet snurrade och snurrade och de knappt kunde fa mig ombord. Jag skulle betalat dubbelt sa mycket, herre gud vilken kansla!! Videor kommer val om nagra manader.

Nevis Bungy Jump, 134 meter
 

Spanningen steg..


Some guitar playing to "Highway to hell"


Och lite head banging


"3-2-1" Ingen tvekan, var nastan ivag pa 2

"GO!!"


GAAAAHAHHAHA!!


Nasta gang blir det latt over 200 meter.

En aning stressad i Auckland, snart tar pengarna till datorn slut! Men har kommer en liten update:

Flog i 8+12+3 timmar, dubbel red eye och var skapligt trotta. Efter att ha vantat 7 timmar pa Beijings flygplats skrek vi av gladje nar det visade sig att vi pa det andra planet hade egen tv-skarm och dessutom spel! Vi underholl oss genom att spela spel som "Buzz the buzzy bee" och "Edward the Elephant". Fick sen rusha pa Sydneys flygplats eftersom det forra planet var forsenat, och ja - da vaknade vi. Kom ombord pa lyxplanet fran Dubai och landade tre timmar senare i Auckland, Nya Zeeland.

Chillade lite med en gitarrspelande Hawaiian, en Amerikan och nagra Australiensare innan vi slaggade runt 20-tiden. Forsta riktiga dagen och vi tog farjan over till Waiheke Island dar vi cyklade upp for varsta backarna i sisadar 3 timmar. Om och om igen horde vi varandra saga "Oh. My. Gosh.", "Jaaaaavlar!" och "helllllvette!". Inte for backarnas skull da, utan pa grund av det ackligt vackra landskapet. Jag har aldrig sett gronare gras eller finare dalar. Helt sjukt fint.

Dag 2 och vi tog en tur till Rotorua, en stad pa vulkanisk mark och en liten by med urinvanarna Maori. Over allt kom anga upp fran marken och den lilla touren avslutades med en grupp Maorer som dansade med tungorna ute, uppsparrade ogon och minikjolar. Sen akte vi till ett kiwihus (fagelhus) och tillsist till en grotta dar vi i kolsvart morker satte oss en bat och kollade in tusentals glowworms i taket. Maktigt.

Dag 3 var det regnigt sa vi gjorde stan och gick bland annat pa bio och sag "Rio", skitbra tycker jag saklart. Nar vi kom till hostellet kom vi pa att det var pask och malade vara agg med en svart marker innan vi at kottbullar. MUMS!

Idag tog vi en annan farja till vulkanon Rangitoto dar vi hajkade timtals upp till kratern och den underbara vyn. Dotrotta. Sa jag att vi tranat de senaste tva morgornarna ocksa? I mina fivefingers dessutom, sa mina ben kanns nastan inte langre. Sover nog gott i natt.

Imorgon flyger vi till Queenstown dar 134 meters bungy jumpen ar bokad.. Mer updates efter det! Sorry for trakig skrivning, men det blir sa nar man ar stressad. Och nu blir jag stressad over att jag sakert glomt halften. Vi har det i alla fall kanon har! Njut av bilderna, aven om det inte ar lika fint som i verkligheten.

Pusspuss!

barn. Jag har knappt förändrats under mitt 21,5-åriga liv. Den största skillnaden är storleken på min näsa.

Jag tycker fortfarande om sommaren,


jag är fortfarande cool,


tycker fortfarande om att bada,


och jag lär mig fortfarande att sjunga och spela gitarr.


Det är fortfarande kul att vara kreativ,


fortfarande har jag en konstig dröm om att bli fotbollsproffs,


och jag gör mig fortfarande lustig mer än ofta,

mycket ofta..


Jag är äventyrlig och tar fortfarande risker,


jag gillar fortfarande att pussas,


och det är fortfarande kul med fart och fläkt.


Jag tycker fortfarande om over size-kläder,


jag kan fortfarande bli åksjuk ibland,


och jag tar fortfarande hand om mina nära och kära.


Se? Vi växer upp till barnen vi var. Och med det säger jag god morgon.

Jag fattar inte vad fan jag håller på med - 4:17 - jag kan inte ha sovit mer än 4-5 timmar/natt i genomsnitt sen jag lämnade USA. Det har bara funnits mycket att göra och tänka på och ingen längtan har funnits att lägga sig i tystnad och låta tankarna svämma över. Det har ju handlat om att vara occupied, occupied, occupied.

Efter arbetsintervjun, lunch med Wing och Sanne, träff med Emelie och Linus i fredags ankom min efterlängtade Nuffa. Jag pratar så klart om Matilda! Som jag inte sett på över ett år, sjukt. Tillbringade fredagkvällen med mamma och Gillis med god mat, musik, skratt, prat, vin, kaffe och skype - hur mysigt som helst! För första gången sedan jag lämnade USA kände jag mig glad på riktigt.

Idag var hela släkten i stan för att äta mat och jag fick träffa mina två helt underbara kusinbarn, en av dem för första gången. Och jag har verkligen ingen aning längre om hur man pratar svenska med barn. Treåringen Tim är ett riktigt litet charmtroll och busfrö med sitt stora leende, sina ansiktsuttryck och härliga dialekt. Flängde runt överallt och ropade "Julia!!" men framför allt "GILLIS?!". Efter att ha spelat lite guitar hero med brorsan hade han lärt sig en ny fras; "VI SPELADE FETT BJA!!"

Åtta veckor gamla Olle snusade sött i min famn med halvöppna ögon. Drog sen på grillning med Matilda och gänget och nattens avslutades finfint med två timmars babbel i bilen med Leffa och till sist 1,5 timme med min framtida sambo Camilla. Imorgon blir det resa av!

Har nyss packat min backpack och usch vad tråkiga kläder man är tvungen att ta med sig! Bara enkla, fula plagg som går att matcha och verkligen inga saker som "kanske skulle kunna komma till användning". Ni får helt enkelt stå ut med att se mig i samma kläder de två kommande månaderna. Jag lovar att tvätta.

Ett nagellack fick jag med mig i alla fall, yey! Så nu drar vi till Arlanda och det blir min tredje flygresa på en månad. Har ju inte så väldigt bra minnen från senaste gången jag befann mig på en flygplats, så det här kan ju bara bli bättre!

Från att flyget lyfter till att vi landar i Auckland, New Zealand kommer 32 timmar att passera, yey.. Stockholm - Peking - Sydney - Auckland är det som gäller innan vi hajkar iväg till hostelet och förmodligen totaldäckar i våra sängar.

Allt har varit så omtumlande så jag fattar verkligen inte vad det är jag ger mig in på idag, men GUD VAD KUL DET SKA BLI. Här är vår itinerary:

17 april - Lämnar Stockholm
19-24 april - Auckland, NYA ZEALAND
24-28 april - Queenstown, NZ
28 april-2 maj - Sydney, AUSTRALIEN
ca 2-23 maj - Massa roliga ställen mellan Sydney och Cairns på östkusten
ca 23-27 maj - Cairns, AUS
27 maj-1 juni - Perth, AUS
1-11 juni -  Malaysias öar
11-15 juni - Kuala Lumpur, MAL (och Singapore?)
16 juni - Landar i Stockholm

Vem vet var, när och hur jag uppdaterar nästa gång, men det visar sig!
Fred ut.

En liten överaskning i mailen när jag kom hem från Uppsala;
"I found your blog!" från Jon.

Hi there stalkers! Good for you you've been so nice to me, otherwise it wouldn't have been fun to read this blog.. I'm sorry you have to use some poor translator to understand, but I have readers who's barely spoken one english word in their lives and anyway, maybe it's good if you don't fully understand what's being written in here.. Well, glad to have you here!

Kom nyss hem från Uppsala som sagt och det har varit ett mysigt dygn med Lindblommorna. Vin, finmiddag, picnic i solen och skratt - bra för mig. Lyckades klämma in en liten skype mitt i natten också, Daph var lite ledsen och såklart fick hon även mig att börja tjuta. Lillsnuttan. Så mysigt att prata med dem. Lite jobbigt också såklart.

Igår målade jag mina naglar igen. Senaste veckan har de varit icke färgglada för första gången på två år och det kändes bara deppigt, så nu blev det en härlig turkos färg. Kollade igenom massa bilder på Toves dator och hittade några från Midsommarafton 2009, fint med sommar! Väldigt midsommarfestaktig tjocktröja, tycker ni inte?

(kolla in ostbågen som flyger i luften, det var nog dags för "shuuuliiiiMUTTHUTT!")



Jobbintervju imorgon på Volvo, det som kan vara lite knivigt är ju att jag inte kan jobba sommaren ut med tanke på det kommande pluggeriet.. Men lycka till Julia.

och till mina älskade vänner Tove och Maja!

Så igår var det jag, Nina, Natta, Sanne och Jessica som samlades, första gången allihopa tillsammans på nästan två år! Det blev tacos, varsin flaska vin, några tequilashots, updates och skitsnack innan vi drog och dansade på Harry's! Länge sedan Eskilstuna var så osäkert kan jag tänka mig.







Gick hem till Natta där jag skypade med älskade Camo innan jag somnade. Lite sömn nu igen.. Tror jag sovit ca. 25 timmar på fem nätter, inte ok!

Denna dag blev en slapp dag med pappa, mormor och morfar över för fika, GUIF-tittande och sen en liten sväng till Edeby och Emma där vi gick promenad och det luktade så där jättegott. Tittade ju föresten förbi gamla huset här om dagen och det var en konstig känsla. Verkligen helt annorlunda!

Just ja, skypade ju med ungarna också. TACK GUD FÖR SKYPE! Efter varsitt missat samtal från Sarah och Byron ringde jag upp och de satte mig på bordet i trädgården så B kunde visa mig hur han landade på fötterna när han gjorde volt på trampen. Vem tror ni är stolt? Pratade mer innan samtalet avslutades med "pusspusspusspusspusspuss" från både mig och ungarna. Det kommer ju funka skitbra - när det är helg, ungarna är uppe tidigt och resten av huset vill sova - då är det bara att ringa mig!

Idag känns en liten gnutta lättare tack vare ett "Meddelande från Nuffa", danspass, middag med Bäckmans och sjungandes till Lisa Ekdahl. Har nyss setat i timmar och svarat på massor av helt underbart söta, men ledsamma, mail från familjen.



Imorgon ser jag fram emot häng med Emma och Fabbe och sen träff och övernattning med HELA JÄKLA JÄRNGÄNGET!

Vet inte vad jag ska skriva. Men det blir nog en del. Började dagen med att packa klart och sen gick jag, Jon, Francie och Dexter till Starbucks för en morgonkaffe. Inte ofta det händer utan ungarna direkt, mysigt. Mötte sen upp Nina vid route 9 och gick hem till mig där Jon på soffan tröstade en storgråtandes Francie. Helvete.



Sa hej då till Nina och åkte sen och åt 16 sushibitar för $10 med Camilla vid Charles River (i bilen..). Kramades och pussades sen hej då innan jag gick in i huset och hängde med Daph och Jon. Vid halv 3 åkte hela familjen in till Boston och Castle Island (i denial sjungandes till musiken i B's iPod) där vi sprang runt och lekte och skrattade lite mer än vanligt innan vi åkte upp till toppen av Prudential (Boston's högsta byggnad) för en liten clam chowder-förrätt och dryck. Posade framför kameran och anslöt deras charm för alltid på mitt halsband.

Åkte sen till North End och little Italy där vi åt på en mysig italiensk restaurang. Vi pratade som aldrig förr och hade så himla trevligt och mysigt. Sedan var det dags att dra sig till Logan Airport.. Plötsligt slog det mig åter igen vad som skulle ske, det hade liksom inte funnits i mina tankar på ett par timmar.

I tystnad checkade vi in 4 istället för 3 bagage och gick sakta mot security. De köpte på mig ett par magasin och sen stod vi alla bara där ett bra tag, ingen ville säga hej då. Så fick jag tillslut första långa kramen av Francie och allt bara brast. Sen var det Daphne, Sarah, Byron och till sist Jon. Sen F, D, S, B och J igen. Allas tårar på min jacka och så många fina ord. Hemskt att släppa taget om ett gråtande barn.



Har nog aldrig gråtit så mycket i mitt liv. Ställde mig i kön och familjen stod och vinkade tills jag inte längre kunde se dem. "Don't look back" funkade liksom inte. De 45 minuterna innan boardningen var de längsta i mitt liv. När jag väl satt på planet var alla så snälla. Men det hjälpte inte så mycket. Det enda jag ville var att skrika, slå någon åt helvete hårt, springa av planet och hela vägen hem. När planet började accellerera skrek hela min kropp och mitt hjärta "NEJ NEJ NEJ".

De två sätena bredvid mig var lediga, så jag fick en kudde, en filt och la mig ner för att försöka sova. Ingen musik kunde jag lyssna på, allt påminde mig om familjen. Sovandet gick väl sådär och vid 4 på morgonen amerikansk tid kom vi fram till Heathrow, London. Jag tittade på departure-tavlan för att hitta min gate, läste av numret och gick dit och satte mig. Jag satt nog där i 15 minuter innan jag insåg att jag faktiskt inte skulle till Boston som alla andra som satt här..

Jag rushade till Stockholmsgaten och alla svenska brats som väntade på att få gå ombord. På planet och jag somnade nästan direkt och sov de två timmarna till ett blåsigt Arlanda, så blåsigt att landningen två meter från marken avbröts och vi styrde kosan uppåt igen. Det mest exciting som hänt på i alla fall 13 timmar. Det tyckte inte kvinnan bredvid mig som hade något slags nervöst sammanbrott.

Gick av, plockade upp mina fyra väskor och mötte mamma, pappa och Emma i ankomsthallen. Så härligt att se dem igen! Som jag sagt förut så handlar det inte om att jag inte vill träffa mina nära och kära, utan om att jag lämnar andra. Vi tryckte in väskorna i bilen och körde hem till mamma för middag och häng. Till och med mamma grät när hon fick läsa Jon's och Francie's brev.

Sen möttes jag av så otroligt fina mail från Byron, Jon och Francie, de jävlarna fick mig att börja gråta igen. Vad de säger går rakt in i hjärtat och stannar för alltid. Gud vad jag är lycklig att jag har dem. Det hela ledde till att vi faktiskt hade vårt första skype-samtal, alla utom B som var på tennis. Gjorde mig så glad. Dessutom ringde Byron upp när han kom hem.

Sådan tomhet. Jag måste bli distraherad. Det kommer nog gå bra.

Sista inlägget från USA för den här gången. Kunde inte alls sova i natt. Packningen är klar, allt fick plats till slut. Ska nu säga hej då till Nina och Camilla. Sen åker familjen in till Boston för att hänga, senare käkar vi middag och sen blir jag avsläppt på flygplatsen med mina tre fyllda resväskor och två feta handbagage.

Jag lämnar livet jag levt i nästan två år och människor jag älskar så mycket att det inte kan beskrivas, som jag vill se varje dag för resten av mitt liv. Hur jag mår? Om jag ska vara ärlig - rent ut sagt förjävligt. Har inte varit med om något värre i mitt liv, aldrig varit ledsnare, och då har jag inte ens åkt än.

Det handlar inte om att det inte ska bli kul att träffa alla i Sverige, det ska bli underbart. Det kommer bara vara en sån jävla stor bit av mitt liv som saknas och en känsla av tomhet efter att ha avslutat ett helt fantastiskt kapitel.

Hej då USA. Vi andra ses i Sverige. Här är min amerikanska familj. För första gången, och troligtvis sista, offentligt på bild. <3

Familjen + Camilla på middag ikväll. Det blev god mat, presentutdelning, dansuppvisning, filmvisning, skratt och tåååårar.

Maten bestod av vin, risotto, marinerade räkor och artichokes.

Presentutdelningen bestod av, från mig till dem, hjärthalsband till tjejerna med foton innuti och en liten rad inristad, en iPod nano till B, en fotobok med hej då-brev, citat, tusen bilder och "thank yous" till Jon och Francie och en skiva med massa filmsnuttar med ungarna. Åh vad underbart det var att se deras glada miner, det finns inte. Lite jobbigt att se dem gråta bara.


Jag själv fick den finaste bilden av oss alla inramad i en fancy ram med allas namn inristade, så himla fint. Ett halsband och en bok fick jag också och sist men inte minst, det som betydde allra mest - deras kort och brev. Speciellt de två från Byron och Jon känns så himla mycket. Gråt gråt gråt. Jon läste upp sitt tre sidor långa brev och inte bara av orden blev jag rörd, utan av synen på stora, starka Jon tvinga tillbaka tårarna. "Lets have some more wine."

Francie läste upp sitt brev, vi grät båda igenom hela skiten och sen visar hon fram ett papper där det står att de ger mig "a ROUND TRIP, STOCKHOLM TO BOSTON, come visit us soon". Bästa presenten någonsin. Sen började Daphne gråta och jag dog lite. Fyfan. Så vi satte på filmen och skrattade åt den i 17 minuter. Sen var det äntligen dags för min och ungarnas dans till "Telephone", klockrent.

Mös lite. Vid 22-tiden bestämde jag och Camilla oss för att gå den där promenaden vi snackat om så länge - Boston-hem. Runt 23 började vi gå, gick lite omvägar, handlade kaffe, snodde en ballong och larvade oss, var tillbaka klockan 1. Välbehövd promenix.

Så nu är det sista natten i min säng. I mitt rum. Som inte ser ut som mitt rum längre. Just nu när jag skriver är jag fokuserad på annat och det finns inte i min hjärna vad som händer imorgon trots att jag skriver det just nu. Men så fort jag öppnar breven, tittar på filmerna, korten, hör en sång kommer det slå mig som en käftsmäll.

Kort som Daphne skrivit i skolan:

"Dear Julia. I don't want you to leave. I'm gonna be sad when you leave. I wish you were my mom so you didn't have to leave. Love Daphne"

Tror ni jag började grina eller vad. Stackars unge, blev väl helt häpen. Trodde jag;
"Julia can you read my card to mommy when we get home so I can see the tears in your eyes again?"

Haha, helt faschinerad av att stora, starka, grown up Julia gråter kan jag tänka mig. Men åh vad det gör ont. Jag sover dåligt och är hela tiden på gränsen att tjuta. Konstant en klump i halsgropen, här snackar vi sentamilitet alltså.

MÅNDAG
- jobba
- packa
- slå in paket
- tvätta
- karaoke/hemmamys

TISDAG
- jobba
- dammsug
- tvätta lakan
- avsluta bankkonto
- packa
- family dinner

ONSDAG
- träffa Camilla och Nina
- hej då till grannarna
- packa sista
- häng med familjen i Boston
- family dinner
- 19:30 avsläppt på Logan Airport
- 22:00 flyget lyfter mot Sverige

Det ligger i luften. Alla skrattar lite mer, pratar mer, busar mer, kramas mer, hänger mer. Känns som om vi kommit varandra ännu närmare de senaste veckorna.

Idag har jag stått i. Slängt allt skit i rummet, åkt och köpt en till väska och en present till Byron, svettandes (- jag menar allvar) dragit igen två väskor på exakt 23kg och packat ner nästan allt i den sista. Som nu väger 23kg med lite kvar.. Jag vill verkligen inte behöva betala övervikt uppepå extrabagaget.

Ett handbagage är fyllt med enbart skor. Är det ok eller? Kanske kommer tro i security att jag ska starta skofirma i Sverige, haha. Samma väska ska dock fyllas upp med scrap booken (klar ikväll) och de sista kläderna. Sen får resten gå i pursen. Snälla snälla snälla, säg att det kommer gåååå.

Så nu är det ganska tomt i mitt rum. Kalt. Kallt. Dött. Inga teckningar kvar, inga tavlor, inga lerfigurer gjorda av ungarna. Lite hemskt är det, att packa ihop sitt liv.








Huuuga.

Imorse vid halv 8 stormade hela familjen in i mitt rum och hoppade på mig i sängen. Söta va?

"Sorry to wake you up, we know you're hung over - like us, but we want you to come out for breakfast with us!"

Så vi åkte och proppade i oss en stor, fet frukost på Johnny's, sen segade vi, åkte till IKEA och nu är det bara att ladda om för en sista utgång med Nina!

FY FAN VAD JAG HADE KUL IGÅR!! Det hade jag inte väntat mig! Bakisdag tillsammans med Jon och Francie idag, hehe. Har inga bilder, men ni får gärna läsa om min kväll i alla fall..

Hela showen i sig var större än vad jag väntat mig, men b-skådisar, artister (t ex Aerosmith's basist Tom Hamilton), sportmänniskor (t ex hockeylaget Bruins' manager) och en bunt politiker så som the senator/major/governor of Massachusetts/Boston/USA. Tidningar och tv-team var där och fotade, intervjuade och filmade och det var helt fullproppat backstage.

När det var fullsatt (kanske 500 pers) var alla på kalashumör i sina scenkläder och scensmink och jag minglade runt med alla hit och dit, kände ju liksom inte någon så där! Snackade bland annat med the major of Boston's assistent som svansade efter sin boss hela kvällen och erbjöd mig att komma på en rundtur i the State House innan jag åker hem, haha.

Sen upptäckte jag vinflaskorna och, just ja, sen lärde jag de två snubbarna koreografin som de skulle dansa med mig om sisådär 10 minuter.. Såg säkert jättebra ut! Efter ett par glas vin var det upp på scenen och röja med "Lady Gaga" och det var all in som gällde! SÅ JÄVLA KUL!! Så söta sms av hostarna som satt i publiken fick jag också.

Delade sen en flaska vin med någon government-snubbe innan alla var upp på scenen för avslutet och Francie's (som var bossen över hela grejen) tal. Mötte upp familjen, Jon's föräldrar, hans syster med man, Francie's mamma och andra bekanta till familjen och alla var så "stola" och "impressed", haha. Warm up-moves kanske är vad man ska köra med på scen framöver!

Sen började alla släktmänniskor säga hej då, for good liksom, och jag blev så himla rörd av allt de sa och jag grät och grät och grät och sen fick de mig att skratta, skratta, skratta. Fy fan vad jag älskar dem. Och de fick de veta med basta, tänk vad lite vin kan göra.

Sen hamnade jag med Jon på grannpuben där vi träffade massa roligt folk och drack margaritas. Jag var duktig och hjälpte Jon att inte slösa pengar = "YOU CAN'T LEAVE YOUR GLASS HALF-FULL!! DRINK!" Sen mötte vi upp Francie på House of Blues för en sista drink innan det var dags för mig och Jon att åka hem.

Jag pratade, pratade, pratade i de 15 minuter det tog att åka hem, sen fortsatte vi prata, prata, prata om ALLT, jag vet inte hur länge. Fyllesnack ja, men om ypperliga ting. Det blev nog en del gråta gråta gråta också, men det var skönt. Snacka om att lätta på hjärtat.