I lördags timade jag precis in löprundan mellan duggregnet och ösregnet. Eller, det var två minuter hem när det började vräka, men två av fyrtio, känns ändå som en vinst mot aprilvädret.

 

Annars då? Annars kommer Johanna hit i helgen! Myser lite, går väl på lite 60-talsfest, dricker väl lite vin. Firar tvåårsjubileum!

Annars annars då? Annars kommer Sara hit sista helgen i maj och gör väl ungefär samma sak! Minus 60-tal och tvåårsjubileum. Maj kommer gå fort!

 

För övrigt försöker jag genom tankekraft få en seg studievägledare att svara på mitt mail så hon kan skicka mig lite Honkis-papper. Ibland funderar jag seriöst på att bli studievägledare, jag skulle vara så jäkla bra. På praktiken är det kort vecka med anledning av Varlborg, 1a maj och vårdcentralsbesök, och ute blommar det för fullt trots att det just nu är lite glåmigt - HÄRLIGT!

Hur hamnade jag där jag är i livet idag? Jag har tänkt många gånger att det inte skulle vara säkert att jag bott och pluggat i Göteborg om det inte varit så att jag träffade Camilla. Men man kan ju dra det så mycket längre, allt är ju beroende av något.

 

Idag pluggar jag i Göteborg, jag bor tillsammans med Camilla, som är en av mina bästa vänner tillsammans med bland annat Matilda, som bor två portar bort.

 

Anledningen till att jag började fundera på att plugga i Göteborg var på grund av Camilla, som visste att hon skulle dit. Camilla träffade jag på planet till USA eftersom vi båda bestämt oss för att åka som au pairer och dessutom var de enda svenskar som åkte samma dag från Arlanda, och som till och med båda skulle till Boston. Vad är chansen? Det var ju även i Boston jag träffade Matilda. Anledningen till att jag åkte som au pair just den dagen och det året var på grund av att jag just tagit studenten, vilket jag antar är mammas och pappas förtjänst som fick mig år 1990. Det är även på grund av min kompentens - jag behövde varken gå om eller hoppa över ett år i skolan.

 

 

Jag bestämde mig att åka som au pair efter att det var för krångligt och dyrt att åka iväg och dansa i Santa Barbara, Californien, vilket var tanken från början, tillsammans med Maxime. Maxime träffade jag i sin tur på grund av att jag började dansa när jag var nio år gammal. Började dansa gjorde jag nog mycket på grund av Lina, som blev min bästis när familjen flyttade till landet 1997 och jag började ettan på Kjula Skola.

 

Flyttade gjorde vi troligtvis för att mamma och pappa ville ha med space och testa livet på landet. Innan bodde vi i Eskilstuna på grund av att det är där mamma kommer ifrån och för att pappa flyttade dit i och med kärleken och för att han fick jobb där. Han fick jobb i Eskilstuna på grund av sin utbildning, vilken han troligtvis hade på grund av lite influenser från farmor och farfar och av sin egen vilja.

 

Ja, det var ungefär så långt jag orkade ta mig, det tar ju aldrig slut! Det fortsätter ju med föräldrarnas befintlighet, och bakåt hur mor- och farföräldrarna träffades och levde. Men om vi inte ska fortsätta så mycket längre än så man kan alltså sammanfatta det som att jag har gjort det jag gjort och befinner mig där jag idag befinner mig på grund av främst:

• Mamma och pappa bestämmer sig för att flytta till landet
• Jag träffar Lina - börjar dansa
• Jag träffar Maxime - får upp ögonen för USA
• Jag åker som au pair och träffar Camilla och Matilda
• De påverkar mig till att hamna i Göteborg

Idag hade ett av företagen på jobbet, Revolve, anordnat after work för hela kontoret - snacka om att det var fancy! Eller inte fancy kanske, men jäkligt nice. Så vill jag alltid att after works ska vara hädan efter. Kvart i fem började det dunkas musik på övervåningen där hälften av arbetarna sitter. DJ:n var en 11-årig pojke, DJ Octupus, sjukt bra!

 

Klockan fem drog sig de flesta  mot musiken där det även var framställt mängder av flaskor öl, vitt, rött och rosé. Cateringfirman hade även fixat små förrätter i form av blomkålsmoussé med tillbehör (sjuuuukt gott) tillsammans med världens godaste foccacia, och ute på den långa balkongen serverades små grillbitar av olika slag av kocken från grillen. Det var som en riktig sommarfest, smått och gott att äta på papptallrik och i plastglas, ett (riktigt) glas med iskall rosé, sommarmusik, sol på balkong och typ 50 människor som umgicks. Mysigt!

 

Med två glas vin i kroppen åkte jag och tränade, det gick väldigt bra faktiskt.

Ikväll har jag tränat och ätit en tonfisksallad och har precis skickat iväg ansökan om boende på campus och val av kurser till City University of Hong Kong! Efter många om och med slutade kursvalet med Fundamentals of persuasive communication, Consumer behavior analysis, Writing for new media och Business communications. Får väl se om det landar där i slutändan! Jag börjar också bli taggad på att bestämma resmål..

 

På tal om träning föresten, mina 30 dagar med löpning är ju nu slut, och jag gjorde det, utan att fuska en enda dag! Jag lärt mig att springa utomhus, vilket jag inte alls gillade innan, och jag kan också springa längre nu. Bra Julia!

 

Det var väl ungefär det. Annars känner jag att veckorna kommer gå fort. Den här veckan är det fem dagar på jobbet, men både nästa och nästnästa vecka är det röda dagar, vilket ju så klart innebär att jag är ledig! Dessutom kör de halvdagar dagen innan röd dag, och fredagen om ett par veckor blir ju klämdag.. Man kanske inte både kan ta halvdagarna och klämdagen, men man får väl välja det ena eller det andra! Sen är det helt plötsligt bara tre veckor kvar på praktiken.

 

Då är det sommar.

Idag var en trött och illamående, men ganska snabb dag på det blå kontoret. Jetlagged antar jag. Jag gick både dit och hem till några sköna toner i solen, härligt! Mycket varmare nu än innan jag åkte till Boston.

 

Jag måste bara få skriva ännu ett par anledningar till varför USA har den där härliga känslan. Jag älskar att man vart man än går hör "How are you today?", "Sorry!" och "I love your pants". Det är så jäkla trevligt och inte alls frampressat! Sen ääääälskar jag att gå runt på mataffärerna. Det finns ju så SJUKT mycket roligt och gott. Speciellt när det gäller snacks. Svarta tortillachips, kettlecorn, rotfruktschips, granola bars, cheese sticks, gold fish, tusen olika kakor, glassar, bröd, tårtor..

 

Det som är ännu bättre än snacket är alla salad bars och vanliga bars på typ Whole Foods. Det finns typ 20 stycken. En med sallad och ost och tillbehör för att göra sin egen svingoda sallad, en med massor av frukt för fruktsallad, en med plockmat som kycklingspett, kycklingröra, äggröra, räkröra, marinerade grönsaker, oliver, vitlök, en asiatisk med olika tofu, kycklinggrytor och nudlar, en med massor av nötter, torkad frukt och müsli för att göra sin egen blandning, en med massor av nötter där man kan göra sitt eget nötsmör.. Det tar aldrig slut och det är helt underbart att gå runt där! Sen finns det ju dessutom delikatessdiskar med fisk och skaldjur, kött, sushi, ost, vårrullar, soppor och efterrätter. Också äckliga och amerikanska saker som fried mac and cheese, I mean come on.. Sinnes, till och med så att Ica Focus kan slänga sig i väggen!

 

Ett inlägg om mat, weeey. Mat är roligt. Jag älskar att få in flygmaten på brickan och så gott som rensa den. Det är roligt! Mysigt att flyga. Speciellt själv faktiskt. Så länge det inte är för långt.

Av någon anledning var det mycket tuffare att säga hej då den här gången än förra året. Jag tänkte på något den här gången som jag tidigare sett men inte riktigt reflekterat över. Det låter kanske egotrippat eller som skryt, men jag kan verkligen se hur barnens ögon är fyllda med kärlek, hur de liksom glittrar och skiner upp när jag säger något, gör något, myser med dem, skrattar med dem, när jag skriker och applåderar när de klarar sin första volt på trampolinen. Speciellt hos Daphne ser jag det. Hon var tre år när jag kom och svår, det tog tid att vinna hennes förtroende. Kanske är det därför vi är så tighta. "You can tell we love you, right?". I mean come on. Hon är lika gammal nu som B var när jag kom, det är lite sjukt. De var så små!

 

 

Det är i alla fall den starkaste typen av kärlek jag någonsin upplevt, till och från de här barnen. Det måste nästan vara som mellan mamma och barn, jag tror det. Jag kan sitta och titta på dem i smyg och bara beundras av hur de är, ser ut och beter sig. Det är en speciell relation man har med var och en av dem. Till exempel en mer vuxen och förstående och "dina-systrar-är-lite-pain-in-the-ass-höhö"-relation med B, en goofy best buddy-relation med Sarah och en mys-och-galen-relation med Daphs. Jag känner att jag vill se dem varje dag, ha dem klängandes på mig varje dag, skratta och mysa med dem varje dag. Känna den sortens kärlek. För den är så jävla stark!

 

Det är rent allmänt så mysigt att vara där, hänga med Jon och Francie och hela släkten. Jag älskar området, huset, och till och med lukten av tvättmedlet - det känns som hemma. Jag vill inte bo där eller i Boston på lång sikt, men det känns så himla rätt varje gång man återvänder dit, oavsett om det är efter en vecka eller ett år. Jag vill någon gång igen befinna mig där under en längre tid än en vecka eller månad.

 

Efter att ha blivit skjutsad till flygplatsen var det många långa kramar och jag kunde inte hålla emot tårarna. Jag ville verkligen inte hem, för Boston är ju hem. Daphs hade gråtit hela vägen hem. Hjärtskärande. Jag börjar typ gråta bara av att tänka på dem. Fina, underbara små människor.

 

Men jag vet att de finns, de vet att jag älskar dem, och jag kommer träffa dem igen.

I torsdags eftermiddag tog jag bussen in till Cambridge och Harvard Square. Bara för att vandra omkring med en kaffe, gå runt lite på Harvard, i affärerna och njuta av solen. Så fint! Under dessa fyra timmar såg jag fyra människor som satt och grät i sin ensamhet – på en bänk med huvudet i händerna, på busshållplatsen, på Starbucks och på bussen. Kan ju vara av vilken orsak som helst, men det var ju bara en sak som fanns i huvudet. Hemskt. På kvällen myste jag med familjen och såg den sista Harry Potter-filmen med Sarah.

Fredagen skulle bli min shoppingdag i Boston och jag skulle möta en vän i stan. Jag vaknar till nyheterna att de misstänkta har varit i skottdrama med polisen, att hela Boston är i lockdown och allt är stängt. Ingen shopping för mig! Det visade sig också att en av de två bröderna dött och att den andra gömde sig i Watertown, några kilometer från vårt hus. X antal helikoptrar flög över huset och hela händelsen var bara så filmisk! Vi satt hemma på tomten och njöt i solen, och ett par timmar senare på förmiddagen uppmanade polisen även vårt område, Brookline, att hålla sig hemma.

Jag och Francie drog dock ut på en kort löprunda runt the Reservoir, verkligen spöklikt dött, inte en bil (förutom polisbilar), inte en enda människa som var ute och gick. Sjukt! Senare på dagen tog Francie och ungarna med mig på en liten shoppingrunda i alla fall, så ett par färgglada nike sneakers och en del annat stuff fick jag med mig!

Efter att ha handlat och njutit av en väldans god middag på Whole Foods bestående av sushi, spring rolls, tofu, caesarsallad och bärpaj satt vi klistrade framför tvn tills polisen äntligen tagit den misstänkte som gömt sig i båten. Tror att hela landet, men framför allt Boston, tillsammans drog en lättnadens suck. Kvällen avslutades sent hemma hos Martin med en del välkända ansikten, hemma var jag halv sex och tre timmar senare njöt jag av att ha två flickor knackandes på dörren!

Fick som vanligt många frågor från security väl inne i landet eftersom de frågar vad man ska göra där, au pair-tiden kommer upp och de då vill vara stensäkra på att man inte kommer hit för att jobba svart. "So you HAVE to be back in school in a week?", "They let you have ONE week off?", "When was the last time you worked here?", "Why were you here last year?". Jaja, jag kom igenom utan problem i alla fall.

 

Hittade Francie, Sarah och Daphne - åååh så härligt! Så glatt, exalterat och underbart! Vi sprang runt lite i en park och hoppade runt innan vi åkte hem till Brookline. Jag. Måste. Bo. Här. Igen. Det är ju helt fantastiskt underbart, jag älskar området och amerikaner över huvud taget! I alla fall i den här delen av landet, där de kan bete sig som vanligt folk.

 

 

Idag var vi och tittade på Boston Marathon. 27 000 människor från hela världen är med i loppet, tusentals människor står längs med vägen och hejar. Några JÄVLA idioter (fortfarande okända) har placerat bomber vid målgången. Två människor döda, runt hundra skadade. Det ligger kroppsdelar på gatan. Boylston Street, där man gått så många gånger, och bara ett kvarter från Jon's kontor. Så. Jävla. Sjukt. Och så hittas fler bomber, PÅ ETT HOTELL i närheten och under läktarna. Alla är rejält skakade här i stan, presidenten har talat, och jag är glad att vi åker till NYC imorgon för ett par dagar. Det gör ont i hjärtat, det är ju min stad. Och Camillas. Hur fan kan folk vara så jävla sinnessjuka?

 

 

Förutom det - underbart, jag vill inte åka tillbaka.

Efter att ha sovit lite så där halvbra ett par timmar ringde väckarklockan 3:45 och jag gick upp och gick ner till Korsvägen i mörkret. Det är något speciellt med att resa när man går upp sådär mitt i natten, det blir mer på riktigt! Camilla har visst inte kommit hem än, tänkte jag innan jag gick, och vips dök hon upp på iphonen för att berätta lite kort om två män som nu in på småtimmarna gav varandra massage på Chalmers. Där babblade vi på och jag kände hur de få människorna på busshållplatsen trött tittade lite småilsket på mig där jag stod och skrattade. Men det gjorde inget! Vi var båda på bra humör, skrattade och kom överens om att det är dags för en sleep over när jag kommer hem. Puss puss och jag älskar dig bästis, vi ses om en vecka!

Kom smärtfritt ombord på planet till Amsterdam och lyfte från ett mörkt, molnigt och duggande Göteborg. Jag älskar att befinna mig över molnen! Där är det alltid sol och väldigt fluffigt och mysigt. Det är häftigt att se molnen så, ibland är det som ett heltäckande, vitt, böljande, tjockt täcke, ibland små svävande tussar i olika nyanser, och ibland så där disigt. Ibland allt på en gång!

Satte mig i en puffig soffa och tittade på Ace Ventura 2, innan jag hade turen att hamna bredvid en trevlig holländska på planet till Boston. Hon hade massa tidningar som hon när hon läst klart gav till flylgvärdinnorna. Det belönades hon (och jag som satt bredvid) med två varma cookies för! Mums. Sen tog jag ett glas rött vin för att lyxa till det lite, timmen innan jag landade i fina, fina, underbara Boston.

 

Veckan går och imorgon är det redan fredag! Idag när jag satt och letade recept till en av ICA-tidningarna blev jag SÅ sugen på wraps. Därför gick jag in på Willys på väg hem från gymmet och köpte på mig tunnbröd, philadelphiaost med vitlök och örter, paprika, champinjoner, sallad och avokado som alltså ska bli min middag imorgon. Jag köpte också med mig godiset som jag planerat att ligga på soffan och äta imorgon kväll. Den perfekta blandningen mellan choklad, kola och surt. Med lite extra sura melonisar. Det var så där färskt och mjukt och luktade jättemycket godis. Camilla ska ut på fredagsäventyr, så jag vill passa på att köra en sådan där ensam myskväll hemma där man lagar mat till sig själv och tar sig ett glas vin, nyduschad efter ett pass på gymmet.

Sen ska jag njuta av att ha tre barn, två extraföräldrar/kompisar och en galen hund omkring mig i en vecka! Jag ska ju nämligen pallra mig upp klockan 3:30 på lördag för att åka till Landvetter och Boston. SHIHOO! Ikväll tvättar jag och packar så mycket det går, så jag kan ta den där myskvällen imorgon. Först ska jag på möte med en av Rubriks kunder, intervjua ett par coola människor och skriva ihop lite reportage. Förra fredagen var mysig med vinlotteri och fika på kontoret (jag vill varken kalla det jobbet eller praktiken) och alla gick hem lite tidigare, så hoppas jag att det blir även imorgon.

 

PUSS!

I helgen har Maxime varit här, och vi har skrattat hur mycket som helst! Både åt varandra, Ace Ventura (fy fan vad han är rolig) och konstiga människor på stan. Maxime hängde med på mina löparrundor i helgen, men vi hann även med en tacokväll med the pet detective Ace, en shoppingtripp på stan, njutning i solen och en god frukost i Haga imorse.

 

Igår kväll tog vi på oss 80-talskläder av högsta klass med shorts ovanpå byxorna, rosa ögonskugga, och hög snetoffs. Efter att Camilla blandat oss de godaste passionsfruktsdrinkarna begav vi oss alla tre till födelsedagsfesten där vi njöt av frukt och chokladfondy i mängder, härliga outfits, 80-talsdans och trevligt umgänge. Verkligen en helg av högsta kvalitet!

Idag var första dagen jag kände mig riktigt inne och bekväm med dagen på praktiken. Tror det berodde på att jag faktiskt hade något att göra, exakt hela dagen, utan att göra det långsamt! Jag började morgonen med att skriva en liten text till en tävling på Singoallas hemsida. Man kan tro att de korta texterna går snabbt, men det gäller ju att varje ord sitter som en smäck, trots att de inte är komplicerade. Singoalla har i alla fall släppt en ny smak, men jag vet inte om jag får avslöja den..? Jo, googlar man har det kommit upp för några timmar sedan att den nya smaken är päronglass! Jag skulle tro att hemsidan uppdateras med tävlingen om några veckor, då kan ni gå in och vinna päronglasskakor!

Annars skrev jag idag ihop en artikel, intervjuade ett par sköna snubbar som jag skrev ihop till två inslag, copywritade till vinstbilarna i Miljonlotteriet, rankade världens fem mest populära byggnader, och skrev ihop texten till en sida om resemål med koppling till Eurovision Song Contest. Waterloo, Baku och.. Chicago! Men hur hänger Chicago ihop med Melodifestivalen? För att bli "fångad av en stormvind" behöver du vind = windy city = Chicago. Aaaaah.

 

Det är väl ungefär så det kommer se ut fram till sommaren. Ska försöka uppleva lite andra saker som kan vara roligare att läsa om här i B-loggen.

De två första dagarna på praktiken har passerat. Redan ganska så trött på det här med 8-17, men det är kul! Hittills har jag fått intervjua både en Mello-kändis och en fiskaffärsägare. Jag skrev ihop två inslag till en tidning som publiceras om ett par veckor, varav den ena handlade om kändisen och den andra om grillad fisk. Det är roligare än det låter! Sätta ihop olika textdelar till en helsida, skriva - på riktigt. Mina texter ska i stor sätt publiceras som de är, det känns ganska proffsigt, trots att de är väldigt simpla och kundtidningen är liten. Fast den läses ändå av 60 000 personer. Kanske går de att hitta online om någon månad. De kallar mig skribent!

 

Idag har jag även varit nere på soliga stan och fotat och ställt ett par frågor till några människor. Kände mig som en riktig journalist med kamera runt halsen och block och penna i handen! Mindre roligt var det att komma till Centralen där en buss hade skenat och prejat ner två människor mitt på torget, ungefär två minuter innan jag kom dit. Människorna hade blivit uppgrävda under bussen och låg precis bredvid när jag var där, ambulansen hade inte ens kommit än. Obehagligt!

 

Hur som helst är det nog så här mina dagar ser ut i framtiden: praktik, träna, sova. Jag längtar nästan efter känslan efter att gå hem på fredagarna och ha den där slappa kvällen framför sig, och så HELG. Då ska jag kolla ikapp det jag missat på tv under veckan, och lyssna på podcasts. Känslan av helgbefrielse har ju inte funnits på evigheter eftersom man anpassat allt efter skolan; man kunde vara ledig en måndag och sen plugga hela helgen. Jag gillar faktiskt också att vara riktigt trött på kvällarna. Både positivt och negativt, det här med 8-17.

Jag har förresten hittat något som skulle kunna vara någon form av drömhus. I Mälarbaden, en egen ö, strand, brygga, stor tomt, torn, uteplats, veranda, gästhus, 8 rum, 250 kvadratmeter, öppen planlösning, nytt, fräscht.. SÅ fint! Endast 11 miljoner kronor. Om jag någon gång skulle vinna på lotto..