Annars har vecka tio varit bra! Piggare, inte svullen, har ätit bättre, tränat mer och bara mått dåligt lite lätt ibland på kvällarna. Inga cravings än så länge, inga humörsvängningar. Nej, vecka tio har jag knappt känt mig gravid! Vilket i och för sig också har varit lite läskigt, men nu när jag vet att allt ser bra ut får jag väl njuta av det. Heja bäbis!

Vi var på tidigt ultraljud och fick se ett litet hjärta slå, så fint. Annars har jag känt mig mindre svullen, jag har inte behövt äta hela tiden och illamåendet försvann helt för att sen komma tillbaka några timmar på kvällen när vi var i Spanien. Jag har varit trött och behövt sova middag, men det kanske främst har berott på Postafenet. 

I slutet av vecka nio har jag känt mig lite lättare igen, mindre andfådd och det har funkat bra att springa (även om jag bara pallade/hann en/två gånger i vecka nio).

Herregud, jag är så nervös/spänd/orolig. Om mindre än en timme är vi inne hos Barnsmorskegruppen för att göra vårt första ultraljud. Jag ska komma med full blåsa för att de ska se så bra som möjligt och jag håller redan på att kissa på mig. Snälla lilla riskorn, hoppas du mår bra och att vi får se ditt lilla hjärta ticka snart. <3

14:10

Jaa! På ultraljudet syntes något mer likt en bäbis än vad jag kunnat tänka mig, 1,8 cm lång och med ett tickande litet hjärta. En sådan lättnad och så rörande. Hej hej bäbis <3

I vecka åtta avtog illamåendet efter att jag började med Postafen, men ibland sitter känslan där. Magen är uppsvullen, men jag har inte behövt äta riktigt lika ofta som förra veckan, det är skönt för ibland finns det ju liksom inget kvar! Det är tungt att träna och passen är inte lika många som de har varit. 

I mitten av veckan kunde jag faktiskt vara uppe till sent utan att gå under, men så igår slumrade jag återigen på soffan så där vid 20. Det går lite upp och ner helt enkelt :)

Kaffe är inte gott, inte heller neutral yoghurt och lukten av övermogen banan. Min tjocka Yoggi-yoghurt är räddningen på kvällarna!

Nu märker jag på ett helt annat sätt att det faktiskt är något i kroppen, i och med illamåendet. Gravid är jag ju definitivt. Jag hoppas bara så att kotten ska ha vuxit som den ska och att hjärtat ska picka på fint. 

Hoppas, hoppas vi får träffa en glad liten kotte. 

Illamåendet smällde till och blev värre och värre för varje dag. Från några timmar per dag till konstant illamående hela dagarna. Jag köpte åksjukearmband, men vet inte om de har någon effekt. 

Under helgen var vi i Munkedal och berättade nyheten i och med att jag var låg och fick gå och lägga mig klockan nio. På måndagen hade jag inte kunnat jobba om det var som under helgen, men eftersom illamåendet inte kommer förrän ett par timmar efter att jag gått upp så är det svårt att veta dagsformen i tid. Så jag åkte till jobbet och på vägen dit köpte jag på mig Postafen mot illamående. Det blev min räddning! Visst mådde jag illa lite grann till och från och blev väldigt trött, men det gick inte att jämföra med innan. 

Det tar 1,5-2 timmar innan tabletten verkar och uppenbarligen håller den inte riktigt i tolv timmar som det står utan snarare tio. Så lär jag mig bara när jag ska ta nästa tablett så kan nog de här hjälpa mig mycket!

Under vecka sex har jag somnat i soffan framför tvn, blivit trött tidigt och illamåendet har smugit sig på. Ibland mer, ibland mindre, ibland under några timmar, ibland större delen av dagen. Men inget extremt än, även om det där ständiga molandet i mellangärdet tillslut gör att man ynkar lite och andas snabbt. 

Byxknappen är fortfarande öppen så ofta det går och det känns att det händer saker i kroppen. 

De första dagarna i vecka fem var jag så sjukt hungrig och tarmarna i magen rörde runt som bara den. Det släppte och sen är det enda jag har känt av något ömma bröst och ibland något annorlunda i magen. Har velat ha byxknappen uppknäppt så mycket som möjligt, hehe. Kanske är jag lite tröttare och det kanske är inbillning, men träningen/löpningen känns definitivt tyngre, som att jag har mer flås. 

Jag har mått bra fysiskt, men fasen vad jobbigt det är psykiskt. De två första dagarna var jag bara glad, men det byttes snabbt till mestadels oro. Vill bara spola fram fyra veckor till det första ultraljudet!

Vi pratar om hur vi ska berätta för våra familjer, men vill fortfarande inte ta ut något i förskott. Hur vet jag ens att jag fortfarande är gravid? Jag har testat igen tre dagar senare bara för att det känns bra att se pluset, men annars är jag mest jättehungrig hela tiden. Och igår höll jag på att somna på fikamötet och gäspade ca en miljon gånger under dagen, om det är en tillfällighet eller ej vet jag så klart inte. 

I alla fall finns det än så länge ingen anledning att tro att det inte går vägen. Så jag försöker att vara glad, bara glad. Det är fantastiskt!

Jag kan inte tro att det är sant. Vi har plussat.