För första gången på vad som känns som flera månader har den gångna veckan bjudit på åtminstone lite sol. Jag glömmer bort det efter varje molnig tid och inför varje vår när solen tittar fram och värmer igen, men det är ju helt fantastiskt vad solen gör med en. Den liksom fyller en med gläde och värme utifrån och in, samtidigt som bubblet stiger inom en och till slut resulterar i ett litet glädjeskutt. Allra starkast är känslan så klart när solen hållt sig undan en period. Idag vaknade jag av en orangerosa himmel bakom siluetten av en kyrka. Jag var tvungen att väcka Erik och visa hur fint det var, soluppgången utanför sovrumsfönstren, den första morgonen i hans nya lägenhet.

 

Senare fick jag för första gången på veckan möjligheten att vistas ute i ljuset, eftersom det ju faktiskt är mörkt både när jag går till och från jobbet. Däremot har månen lyst upp kväll och natt istället, det var också ett bra tag sen. Hur som helst fick solen mig idag att vilja gå en promenad som aldrig tog slut. Det fanns ingen stress, inga bekymmer, julmarknaden på gatan med den gamla karamellfabriken hade öppnat, och julprylarna i affärerna som spelade julmusik lockade. Istället för att gå de tio minuterna till gymmet gick jag i omvägar och kom fram efter dryga timmen. Tänk ja, vad lite sol kan göra.

 

Jag skulle på middag klockan 20, fyra timmar senare, och lyckades få tag på Alina som erbjöd mig dusch och husrum efter träningen. Mobilen dog så klart på bussen på väg dit, men som tur var var dörren till hennes trapphus, som inte har någon ringklocka, öppen. Det löste sig ju fint!

Nu har vi ätit en god tapasmiddag på Manana, och trots erbjudande från middagskompanjonerna kändes det lite onödigt att följa med någon hem så sent för bara en timme. Ingen granne känner jag heller, eller någon som bor mitt i stan. Så nu sitter jag här, utanför min dörr, och väntar in min räddare i nöden som anländer om en timme eller så. Tur att jag för några veckor sen fick reda på att jag faktiskt har en kod till porten och därmed inte behövde hänga på gatan. 

Mums. Nu är det jul igen!

Kärlek mellan två personer är när båda uppskattar varandra, utan att någon behöver anstränga sig. Person A tycker att person B är helt fantastisk för att B anstränger sig, gör och säger dittan och dattan. Men person B har enligt sig själv inte alls varit fantastisk eller ansträngt sig minsta lilla, för vadå - det som B sa och gjorde var ju helt självklart? Det tycker inte person A, som menar att B är den snällaste, underbaraste, finaste, roligaste, sötaste, snyggaste och bästa i hela världen. Det är ju jättebra och ännu bättre är alltså att person B tycker likadant om A.

 

Jag skulle ändå vilja påstå att Erik ansträngde sig igår när han lagade trerättersmiddag med tema, med ingredienser han vet att jag gillar, och med en meny som var eldad i kanterna "som en karta brukar vara du vet, för temat är ju havet, och där finns ju pirater, och de har ju kartor". Jag gillar ju sådant där. Ibland har jag en del grejer för mig, och ni som känner mig borde veta, att när en karl lagar trerättersmiddag åt mig, med tema, och skattkartemeny, och med saker på menyn som kavring, "potatispuck" och nötkolapaj - då, då faller jag så hårt. Nu hade jag ju redan fallit för den här karl'n, men jag föll ännu djupare. Precis som varje dag och i tisdags till exempel, när han kom hem med ett pepparkakshus.

Kvällen var kommen. Granen tändes i samma stund jag såg den och vi möttes av invigningsfyrverkerier och hann se en liten glimt av årets första isshow. Jag svävade på moln där i några timmar. Med Erik i handen, bland hundratals granar, miljontals ljus och flera ton fejksnö. Juldofterna fanns runt omkring och jag fick känna smaken av både glögg, brända mandlar, viltkorv, marsipangris, julostar, polkagris och sill. 

En renklämma från Lappland blev kvällens middag framför brasan bland renar, kåtor och samemusik. Som pricken över I:et spelade vi på Paradishjulet. Någon Paradisask blev det inte, men däremot vann Erik en Nobless Apelsincrisp och blev därmed nöjd och glad som ett riktigt barn. Det var dock bra att han vann, då fick vi lite tilltugg till vårt nyinköpta polkagriste. 

Fars dagmiddag, magnetröntgen, Gone Girl på bio (se den!) och Bach night har fyllt de fyra senaste kvällarna. Jobbet flyter på och är kul. Det har snabbt blivit rutin att gå upp i morgonmörkret efter en mysig snooze med en sovande Erik, göra mig i ordning, tända ljus till frukosten framför Nyhetsmorgon, höra Eriks alarm gå igång och fortsätta gå tills jag säger "Älskling?", "ERIK!" och sen ser honom yrvaket titta runt för att förstå vad det är som händer och låter innan han till slut hittar snoozeknappen. Sen borstar vi tänderna och går hemifrån kvart över sju, jag genom Nordstan och Centralen och så raksträckan till Trafikverket där jag är runt halv åtta och får dagens första kopp kaffe. Jobba, möten, träna, laga mat, umgås med vänner, göra ärenden, och så samma sak x5 och på onsdag morgon tänker man att imorgon är det redan torsdag, och sen är det fredag, och sen är den efterlängtade helgen tillbaka! Vuxenrutiner?

 

Imorgon är det AW för projekt Västlänken, och när den sista jobbtimmen för veckan är slut och det går mot helg lurar Jul på Liseberg bakom hörnet, tillsammans med pepparkakshus, Ikeabesök, beach volley och månadsmiddag - den här gången lagad av Erik. Sen börjar vi om igen, och jag gillar det. So far, so good.

 

Efter att i tisdags eftermiddag och kväll flängt runt och letat golvlack och pensel, ryckt bort alla lister i Eriks nya lägenhet och bilat i fint solnedgångsljus, firade vi spontant Herr Lägenhetsägare och Fröken Heltidsanställd på O'learys. Relativt utmattade slog vi oss ner med varsin kall bärs, en liten korg popcorn och Champions League. Annars är jag i ordentligt julmode efter att igår ha blivit bjuden på Saturnus saftglögg (BÄSTA!) med mandlar, russin och pepparkakor hos Emma, och dessutom fick se den klassiska julfilmen Love Actually.

 

Till råga på allt är julpyntet uppe i Nordstan och idag möttes jag av något som med säkerhet var lussebullsdoft på Centralstationen på väg till jobbet. Det var nog säsongens kallaste dag idag och jag är mer än avundsjuk på att det snöat uppe i Sörmland. Hur som helst lyssnade jag på Frank Sinatras julskiva när jag kom hem, under tiden jag lagade mat och packade fram mina vinterkläder. Mina bjällrande renraggsockar dök upp bland mössor och halsdukar - de åkte så klart på direkt. God jul, imorgon är det fredag, hej och hå!

Det är inte det att jag hade slutat hoppas, verkligen inte. Jag kunde bara aldrig tänka mig att det fanns någon så bra att hoppas på. Jag hoppades på någon som förstod mig, som jag kunde skratta med, som tyckte jag var vacker när jag kände mig ful, som stöttade mig i vått och torrt, som man kunde vara helt ärlig och öppen med - det jag trodde var optimalt. Det jag har nu är i jämförelse med mina tidigare förhoppningar och drömmar ultimat x100. Jag tror inte riktigt att jag förstod innebörden i att "förstå" och att bli "förstådd", jag tror inte heller att det går att inse innebörden innan man upplevt den. Jag trodde inte riktigt heller på att man kunde hitta en bästa vän, och inte heller så snabbt, i sin partner. Jag hade fel! Det jag nu har fanns inte i min värld, det existerade inte och kunde därför inte hoppas på. Jag fattar fortfarande inte att det finns en för mig ultimat människa. En människa jag till och med får vara med och som vill vara med mig, det visar han så himla tydligt.

 

"Nykära", "vänta ni bara", "det där lägger sig snart" och "vad naivt" kanske ni tänker nu. Ja, nykära är vi fortfarande efter snart ett halvår, det pirrar fortfarande och jag ser fram emot att träffa honom och längtar efter honom varje dag. Men förutom det kan ni tänka om, om ni nu tycker att jag är naiv. Naiv är fel ord, för det här är helt sjukt och inget annat än magi.