Om lite drygt en månad ska vi fira nyår ihop i Sälen, så det var bra att kidsen fick träffas :) Theodor kunde inte göra mycket stackaren, medan Hennie klämde och kände och viftade och direkt var superstolt över sin nya bästis. 

När vi renoverade köket på Piltegatan åt vi risgrynsgröt några gånger och för att spexa till det brukade jag färga gröten med karamellfärg. ("Freedom - grön gröt!" Ni som vet, vet). Så till förrätt blev det färgade risgrynsplättar med baconkrisp & ädelostsås, helt improviserat från mitt håll och det var gott, även om det inte såg så gott ut. 

Pizza är ju en klassiker både när man flyttar och renoverar, men det hade vi ätit i helgen så jag uppgraderade till pizzafläta med salami & mozzarella. Det blev lite mer åt piroghållet, fast saftigare!

Sist men inte minst, vad är man när man renoverar om inte en fattig riddare? Pengarna går åt, men man kämpar på ändå. Det var så längesen jag åt det och jag tänkte direkt på de fredagsmellisar på fritids när man hade lyxen att få de kanelsockrade smörstekta brödbitarna. Jag serverade med phillygrädde, hallonsylt och färska hallon. SÅ gott! Som en svensk version av churros. 

Middagen startade lite senare när Erik kom hem från träningen, så Hennie sov redan och vi fick en helt ostörd middag med våra glas rött vin och tända ljus. 

Hon älskar sina smörgåsrån. Så mycket att hon kastar sig över det, lutar sig framåt och håller ett järngrepp om handen som matar henne. Glufsar och smaskar som om det vore fredagsgodis, och på nolltid är det borta. 

Och så gosar hon så med sina fötter, som jag gör omedvetet när jag håller på att somna. Det mysigaste och gulligaste jag sett. 

Jag förstod att man skulle känna oändlig kärlek till sitt barn och så, men något som jag inte riktigt var beredd på redan när hon är så här liten är hur mycket glädje hon ger. Jag har liksom alltid tänkt att glädjen = kärleken, och visst är det så också men jag skrattar högt varje dag för att hon är rolig, charmig, gullig och har sin egen lilla personlighet. Och jag är inte den som annars har lätt till ljudliga skratt.

Tack Hennie :)

Jag hade tänkt göra scones till frukost, men det glömde jag bort så det fick bli till kvällssoppan istället. Hur kan vatten, smör, mjöl och salt bli så gott? Jag förstår verkligen inte. 

Som i fredags, när vi varit iväg längre än väntat hela dagen och hon inte hade sovit ordentligt. Hon grät och snorade hela vägen hem i bilen (20 min kändes som två timmar), lilla gumman. Och så väl hemma fick hon mat men kom inte riktigt till ro innan vi läste Petter och hans fyra getter i vår stora säng. Sen satte jag henne på sidan i min famn, stoppade nappen i hennes mun och la snutten i hennes knä som hon direkt drog upp över näsan och ögonen. Hon lutade sig mot mig och jag drog upp mina knän och la armarna runt henne, som en liten puppa. Hon tittade upp på mig med sina stora trötta ögon, drog en djup suck och somnade på två röda, en timme innan ordinarie läggdags för natten. 

Jag satt kvar så med henne länge och sjöng tyst med hennes hand runt mitt finger. Jag la försiktigt ner henne i sin säng och hon rörde inte en min. Sen kände jag av att jag inte ätit mer än frukost och en bulle till lunch, lagade ihop en kycklingpasta och satte mig framför Idol med en alkoholfri Corona. Smälte lite Dumle och doppade äpple i kolasmeten och saknade Hennie. 

Jag och Erik fick en värmande fisksoppa till lunch (samtidigt som en väldigt social typ 8-åring snackade sönder oss) innan vi gick hem igen till våffelkväll. 

Hennie kommer ju inte komma ihåg ett smack av julen i år, men jag tänker ändå att det som också spelar roll är ju vad hon upplever där och då. En gran som luktar, massa fina lampor och glimmande julkulor, fin musik och härlig stämning hemma märker hon ju av. 

Jag ska ge henne världens mysigaste julstämning, skapa traditioner och fortsätta med dem. Vi kom i rätt mode båda två när hon fick en julmössa från mamma/mormor på posten. Min lilla nisse. 

Och vad jag älskar när hon tittar på mig så där <3